startbildBESKUREN2.jpg

Barn och idrott – på lek och allvar

Barn förväntas träna mer och prestera bättre i sporter i dag än tidigare, hävdar en idrottsläkare. Men idrottsförbunden är tydliga med att lek och glädje ska styra – inte prestation.

Någonstans i mitten står föräldrar och funderar på vad som är rätt.

Hur mycket ska barnen träna egentligen? Är det viktigt att de vinner?

Samtidigt kommer larm om att barnen rör sig allt mindre, och att det påverkar hälsan.

Det här är ett reportage till alla er som har att göra med barn som sportar. Och ni är många. Nästan alla idrottar i en förening någon gång under sin uppväxt.

 BORTAMATCH. Sommarkväll i slutet av juni. Line Samuelssons Trångfors möter LSK på konstgräsmattan på Hertsön.

 

Line Samuelsson vräker fram foten och styr undan det låga, hårda skottet från en motståndare. Spelet kommer tillbaka och hon kämpar för att få undan ytterligare en blåklädd forward som attackerar. Pressen är stor mot Trångfors mål den här onsdagskvällen då det är bortamatch mot Luleå SK på Hertsö IP. Det blir byte. Line Samuelsson springer flämtande av planen och dricker vatten ur sin flaska.

- Det är jobbigt att springa och jaga bollen, säger hon och tittar på matchen, där Luleå SK:s anfall nu ger utdelning då ett hårt skott går in vid stolpen.

Tränarna Mari Norman och Roland Lahti peppar och ger instruktioner.

- Kämpa, ropar de till sina spelare i femmannamatchen.

Line Samuelsson sitter på knä vid sidlinjen och pillrar förstrött med gummibitarna som ligger i konstgräset. Hon är nio år, bor i Kusån utanför Boden, älskar att lyssna på pojkbandet The Fooo och brukar koppla av genom att fiska i älven nedanför huset innan familjen äter middag.

För två år sedan började hon att spela fotboll med Trångfors IF, en förening i Boden med ungefär 900 medlemmar.

Då blev hon en av cirka 11 500 spelare i Norrbottens största sport. Fotbollen toppar alla listor i alla åldrar, både bland flickor och pojkar.

Men fotbollen dras, precis som alla andra idrotter, med en mystisk åkomma som många försökt ställa diagnos på:

Studier visar att barn och ungdomar ägnar allt mindre del av sin tid åt föreningsidrott.

Dessutom lägger väldigt många av när de börjar högstadiet.

Det minskande idrottandet riskerar att få allvarliga konsekvenser.

Det har gått så långt så att Cancerfonden krävt att skolan ska lägga in mer idrott på schemat för att barn är för passiva, vilket ökar risken för fetma, som ger följdsjukdomar, till exempel cancer, i vuxen ålder.

- Regelbunden fysisk aktivitet minskar risken för flera cancerformer, sa Cancerfondens generalsekreterare Stefan Bergh i ett uttalande hösten 2014.

 

KONCENTRATION. Samling med laget. Tränarna ger instruktioner till spelarna, som möter LSK för första gången.

 

På Hertsön blåser domaren av för halvtid och spelarna samlas runt tränarna. Line föredrar att vara forward och funderar över om det är på den positionen hon ska starta andra halvlek.

- Back, säger Roland Lahti.

- Neeej, säger Line.

- Till helgen får du spela forward.

Efter matchen gör Luleå SK:s spelare vågen framför sina föräldrar, som applåderar och skrattar. Trångforstränaren Mari Norman samlar ihop sitt gäng.

- Ni kämpade jättebra. De här tjejerna var duktiga på att passa. Det ska vi öva på ännu mer, säger hon.

Laget tränar två gånger i veckan, en timme varje gång. Andra barn i samma ålder tränar tre gånger i veckan, mellan en till 1,5 timmar per gång. Det placerar fotbollen ungefär i mitten av idrotterna när det gäller träningar.

Åtta-nioåriga basketspelare har ofta en träning i veckan, medan Svenska tennisförbundets plan ”Mot topp 100” sagt att nioåringar ska träna tennisspel och fysik upp till nio timmar per vecka. I praktiken är det dock få tennisklubbar som driver den linjen. I Luleå snittar nioåringarna två tennisträningar per vecka.

Men hur mycket ska barn egentligen träna? Och för vad?

För att vinna matcher och tävlingar eller för att må bra?

NÄSTA KAPITEL: "STOPPA ELITSATSNINGARNA"

 

 

"Stoppa elitsatsningarna"

Klas Östberg vill svara på de frågorna ­– och väcka debatt.

Den 69-årige idrottsläkaren från Solna har tidigare arbetat åt SOK vid flera olympiader och som landslagsläkare till skidskyttarna.

I dag har han en passion. Den går ut på att argumentera för att stoppa tidiga elitsatsningar bland barn och att uppmuntra idrott på barns villkor.

- Det man kallar elitsatsning är när barn bara håller på med en idrott så att de inte har tid med annat. Man tror att man kommer få fram elitspelare, men det man får är en barnelit, säger Klas Östberg.

Det finns inget samband mellan barnelit och vuxenelit, enligt Östberg. Det finns ingen forskning alls som visar att tidiga elitsatsningar ger fler elitspelare.

- Jag har tittat internationellt och bett att få se sådan forskning. Men det finns ingenstans.

Han anser att det just nu finns en samhällstendens som går ut på att barn ska träna mer, vinna och bli bättre. Men det här är något som vuxenvärlden driver ­– inte barnen själva.

 

KRITISK. Idrottsläkaren Klas Östberg är emot att barn ska specialisera sig på idrott tidigt. Han har sett barn få skador på grund av det.                    FOTO: PRIVAT, SCANPIX

 

Baksidan är dels utslagningen, att många avbryter idrottskarriären i förtid, dels att barnen inte får en allsidig träning, så att hela kroppen stärks. Det kan leda till överbelastningsskador.

- En tidig elitsatsning har ett otroligt högt pris. En procent kanske kommer upp i svensk toppelit. Vad gör man med de övriga 99 procenten?

Klas Östberg tycker att den spontana träningen och rörelsen är den viktigaste för barn. Att klättra i träd, springa runt och jaga varandra, eller spela innebandy på rasterna.

- Leken är på dekis. Men den är viktig, där finns samspel, fantasi, kreativitet och lust, säger Klas Östberg.

I början av 2015 kom en undersökning från Rädda barnen, som visade att 85 procent av 351 tillfrågade 10-15-åringar idrottade för att de ville ha kul.

Bara tre procent sa att de ville vinna.

- Glädjen måste vara drivkraften. Idrotta ska man göra för att må bra. Om det går bra är bara en bonus, säger Klas Östberg och fortsätter:

- Varför vill vi att barn ska idrotta? Ja, jag vill att de ska hitta glädjen i att röra sig, för att det är bra för hälsan och välbefinnandet.

Han får ofta frågan om hur många gånger ett barn kan träna, till exempel handboll, per vecka. Men här vill han inte ge något tydligt svar.

- Ställ först frågan om vad som menas med träning. För mig är det fysisk aktivitet, att gå på händer, att hoppa studsmatta.

Svenska fotbollsförbundet har satt siffror på saken. Nio år? Mellan en och tre träningar per vecka, plus match.

 

Andra sporter, som innebandyn, ger inga direkta råd om hur många träningar det ska vara per vecka. Däremot säger innebandyförbundet att träningen för barn ska vara individuellt anpassad och ”fokusera på att förbättra svaga områden”.

Tomas Karlsson, ordförande i Råneå brottarklubb, tycker att det räcker med en träning i veckan tills barnen är ungefär 8-9 år. Sedan blir det två.

- Vi tar det ganska lugnt när de är barn. Barns utveckling är så olika. Det svåra är att få dem att stanna kvar. Många lägger av när de är 13-14. Det problemet delar vi med många andra idrotter, säger han.

 

 

TRÄNARE. Per Jensen är huvudtränare för ett pojklag i IFK Luleå. Han vill att barnen ska känna passion för sporten. 

 

En 37-årig sektionschef på Skatteverket tornar upp sig över elva blåvita åtta- och nioåringar på Örnäsets Idrottsplats i Luleå. Han tycker att de ropar för lite åt varandra ute på konstgräsplanen.

- Det är så tyst. Man ska höra att IFK:s pojkar 06 spelar fotboll. Det ska höras till Aronsbadet, säger Per Jensen innan han och tränarkollegan Jani Juustovaara skickar ut laget på mattan igen.

Det är en sval sommarkväll och sjumannamatch mellan IFK Luleå och Alviks IK. Fiskmåsar skriker i luften medan barnen kämpar om segern. Föräldrar står längs sidlinjen och försöker hålla känslorna i schack.

- Heja Alvik, ropar en.

- Helvete, muttrar en annan för sig själv då en boll smiter utanför stolpen.

Per Jensen har tidigare tränat IFK Luleås A-lag i fyra år. För några år sedan fick han ett erbjudande om att träna damerna i Umeå IK, som då spelade i Champions League, men tackade nej. Just nu vill han bara träna ett lag.

- Det finns inget kontrakt i Norrbotten som skulle få mig att släppa pojkar 06. Det ska pågå tio år till i alla fall.

 

MATCHEN. IFK Luleå möter Alvik den här kvällen på Örnäsets IP. Isak Drugge nickar undan bollen.

 

39 pojkar är med i laget, som har nio tränare. 35 av spelarna började redan som 4-5-åringar. Föräldrarna har bildat marknadsgrupp, cupgrupp och fikagrupp, som samlar ihop pengar till veckolånga träningsläger utomlands åren 2018-2020. Ifjol spelade laget över 200 matcher, men då kan 24 ha kommit en cuphelg då sex lag spelar fyra matcher var.

- Det är administration varje kväll. Folk pratar om tv-serier. Sista jag såg var 24. Jävla bra serie, men det var väl tio år sen, va? Jag reflekterar inte. Det här är min livsstil. Mitt liv har alltid varit fotboll.

På vintrarna är Per Jensen en av tränarna för dottern Ebbas basketlag, Gladans flickor 02. Skälet till att Per Jensen är huvudtränare för det här fotbollslaget springer runt ute på planen i ett par silverfärgade skor – sonen Alvin, som är född 2006.

Det har snackats om pojklaget, säger han. Om att man vill elitsatsa.

- Det var kanske mer sånt i inledningen av vår resa. Det är tråkigt. Vi vill att spelarna ska hålla på med andra sporter. Vi säger inte att vi vill att de bara ska spela fotboll, men vi erbjuder fotboll året om ­- om de vill.

Under vintern har laget två träningar i veckan. Under säsong är det tre träningar plus match. Ibland har laget haft snöbollskrig, vattenkrig, strandfotboll eller åkt till Leos lekland.

Alla spelare får spela match, oavsett om man tränar en eller tre gånger per vecka. Sedan delar tränarna in vilka som ska spela i vilka lag, två sjumanna- och tre femmannalag.

- Vi tänker alltid på individens utveckling. Vad mår man bra av? En del mår bra av sjumanna, andra av att spela med de närmsta vännerna.

 

VIDEO. Per Jensen och Jani Juustovaara coachar pojkarna i IFK Luleå under matchen mot Alvik.

 

Ute på planen går bollen mellan några blåvita spelare.

- Nu har vi väl haft sex passningar på 15 sekunder, säger Per Jensen.

Det gör honom nöjd. Målet för spelarna är alltid att vinna ”passningsmatchen”, alltså att passa runt bollen mer än motståndarna.

- Resultatet är extremt sekundärt. Om vi förlorar med 5-3 är skit samma så länge vi vinner passningarna med 78-31.

Per Jensen vet att färre barn idrottar i dag än tidigare. Han och de andra ledarna vill, som han säger, ”bygga passion för fotboll”, så att spelarna ska fortsätta med sporten. Varje träning startar med kärleksringen, då spelarna står med armarna på varandras axlar i en cirkel och ledarna säger något om kärleken till sporten.

- Slutmålet är att alla fortsätter spela fotboll, även om det är en utopi. Drömmen är att någon kan resa härifrån och leva på fotbollen, några spelar med IFK Luleå i superettan och att vi utbildat spelare till lag som Bergnäset, LSK och Notviken.

NÄSTA KAPITEL: FÖRÄLDRAHETS OCH LEDARBRÅK

 

SPELET. Tränarna vill att spelarna ska passa mycket och aldrig slå ut bollen över sidlinjen. De får hellre försöka dribbla och misslyckas.

 

Föräldrahets och ledarbråk

Barn fostras på två sätt i idrottsrörelsen. Det handlar för det första om tävlingsfostran, alltså att lära sig att vinna: man blir bättre om man tränar, och det man tränar gör man för att vinna tävlingar och matcher. I det här ingår även att följa regler, inte fuska och uppträda bra mot medspelare, motståndare, publik och tränare.

Den andra delen är så kallad föreningsfostran. Den handlar om att alla ska vara med och känna sig delaktiga samtidigt som de blir bättre utifrån egna förutsättningar. Här finns samhällsvärderingarna och de demokratiska inslagen.

Riksidrottsförbundet har sagt att barnidrott ska bygga på föreningsfostran. ”Leken, glädjen och lusten ska sättas i första rummet” skriver Norrbottens idrottsförbund. Det är först som 13-åringar som tävlingsfostran ska öka.

Men i verkligheten är det ofta tävlingsfostran som är rättesnöret ­ även i barnidrotten, visar forskning.

”Resultatet blir en verksamhet där allvar och disciplin är överordnat lek och spontanitet” står det i Innebandyförbundets utvecklingsmodell, som citerar ett statligt betänkande från 2008.

”Det blir en verksamhet där selektion och rangordning tidigt accepteras som självklara principer i syfte att främja prestationer och resultat.”

Det här är inget som idrottsförbunden vill se. Alls.

 

DOMARE. Emma Olofsson reagerade kraftigt på det som hände då två pojklag möttes under Piteå summer games. 

 

Men tävlingen och prestationen drivs ändå på, ibland av ledare, ofta av barnens föräldrar.

Det här blev tydligt för Emma Olofsson, 18, då hon dömde en match för elvaåringar under Piteå summer games den här sommaren.

Spelet blev bara hetsigare och fulare, ledarna var upprörda ­ och det slutade med att hon fick sära på två ledare som stod och skrek åt varandra.

- Barnen tar efter ledarna. De kunde ha tagit barnen åt sidan och sagt att de skulle spela schysst. Jag har sett det här på flera andra matcher också, säger Emma Olofsson, som själv spelat med Piteå IF:s utvecklingslag och tränat med A-laget ända tills i juni, då hon slutade.

Hon skrev ett blogginlägg som delades på Facebook, och som uppmärksammades av NSD, N-K och Piteå-Tidningen. Efter det kom responsen.

- Jag har bara fått positiv feedback. Mejl, folk har skrivit på Facebook. Det är jättetråkigt när sådant där händer. Fotboll ska man spela för att det är kul. Det handlar inte om liv och död. Jag kan förstå om det är Champions league-final, men nu var de elva år gamla, säger Emma Olofsson.

NSD har talat med ledare för barn- och ungdomslag som beskriver hur resultat- och tävlingstänkande ibland nästlar sig in i verksamheten. Efter förlustsviter börjar en del föräldrar skruva på sig. De vill att laget ska vinna, och det påverkar hur laget tas ut. Duktiga spelare kan få mer speltid, sämre hamnar på positioner där de inte riskerar att göra bort sig. 

 

TRÄNING. Den här kvällen tränar laget en timme. Allt från inkast till passningar och kamp om bollen.

 

Mygg och knott svärmar runt ett 20-tal spelare som springer runt på de kortklippta planerna i byn Trångfors, nordväst om Boden, alldeles intill Luleälven.

Tränaren Mari Norman anser att alla ska få lika mycket speltid och testa olika positioner. Det viktiga är att de har roligt och behåller lusten till sporten.

- Samling tjejer, ropar hon och blåser i en visselpipa.

Line Samuelsson sätter sig i ringen runt ledarna. Den här måndagen är det en timmes träning. Spelarna värmer upp, och sedan får Line träna passningar, inkast och skott på rullande boll innan det är dags för en avslutande match.

Hon vill spela längst fram.

- Då får man springa lite mer och göra mål. Man vill som göra mål hela tiden, säger hon.

Det blir några skott och passningar. Vid ett inkast ramlar hon ner i ett dike och kommer upp skrattande. Sen är träningen slut och Line sätter sig i familjens vinröda Mercedes för att åka hem till Kusån och äta flingor med fil.

Hennes mamma Linda Samuelsson kör. Hon spelade själv med Trångfors innan hon skadade ett ledband i en närkamp och fick lägga av som 20-åring.

- Det var jag som lurade hit Line. Jag tycker fotboll ger mycket. Man kämpar tillsammans. För mig har det varit socialt. Jag har fått vänner som jag har kvar än i dag, säger Linda Samuelsson.

 

 

HEMÅT. Lines mamma Linda Samuelsson har själv spelat med Trångfors IF. Och Lines morfar Kent Alexandersson har varit drivande för damfotbollen i klubben.

 

Hon och maken Jonas har ett till barn, 14-årige William, som också spelar fotboll och innebandy. Mycket av vardagen handlar om träningar, matcher och cuper. Det har de inget emot, familjen tycker idrotten är viktig.

- Jag gläds åt att hon spelar. Men om hon tycker att det är trist får hon prova en annan sport.

Bilen passerar Vittjärv, där Lines skola ligger. Hon börjar trean nu i höst. Fotbollen finns med även under skoldagarna.

- Vi har konstgräsplan och spelar alla raster. Man möter de som är lite äldre. Det är kul, men det är inte så lätt att ta bollen.

Hemma vid köksbordet i Kusån får Line en tallrik med fil och flingor.

Hennes pappa sitter bredvid. Jonas Samuelsson har själv satsat på idrotten. Han gick hockeygymnasiet i Boden, ofta med Niklas Wikegård som tränare. Då var det avslagna klubbor om man inte lyssnade på instruktionerna. Toppade ungdomslag har Jonas Samuelsson själv spelat i, och den frågan blir då och då ett samtalsämne när barnen nu idrottar i lagsporter.

- Jag tror att det är föräldrar med barn som är över medel som vill ha det så. Jag tror inte att det är till det bättre. När de blir äldre känner de ju själva om de hänger med, säger han.

Linda Samuelsson har också tänkt runt hur viktigt, eller oviktigt, det är med resultat då flicklaget spelar. Hon har märkt att en del hänger med huvudet efter en förlust, men det går fort över.

- Det är inte viktigt vem som gjort mest mål. Det är inte det de minns från en cup. De minns att de viftade med flaggor på invigningen eller att de gjorde en jätterolig hejaramsa.

NÄSTA KAPITEL: IDROTTSGLÄDJE

 HEMMA. Line Samuelsson får en filtallrik innan hon visar sitt rum, där tidningar och böcker om bandet The Fooo har en viktig plats. Familjen Samuelsson består av Linda, Line, Jonas och William. Alla idrottar eller har idrottat i föreningar.

Idrottsglädje

 

Youtube är fyllt av klipp där barn gör spektakulära idrottsuppträdanden. Den som söker på ”New Messi” får se flera tekniskt begåvade barnfotbollsspelare som dribblar skorna av sina motståndare. Det finns klipp med treåriga golfspelare som har egna tränare och är på banan fyra gånger i veckan.

Golfspelaren Tiger Woods blev känd i USA redan som tvååring då han svingade på The Mike Douglas Show.

Den här typen av barntalanger lyfts inte fram på samma sätt i Sverige. Men det finns debattörer som anser att barn bör och ska få specialiserad träning så att de på sikt kan bli elitspelare – om de själva vill.

Åke Stolt, tidigare sportchef och krönikör på tidningen Sydsvenskan, tycker inte att det går att säga att all elitsatsning ska avskaffas.

- Man kan inte bara säga att all elitsatsning är farlig. Om barn säger ”jag vill träna fem gånger i veckan” – låt dem göra det. Men föräldrarna ska inte bestämma det åt dem, säger han och fortsätter:

- Visst finns det exempel på elitsatsning som är dålig, som i en del fall med gymnastik, men då handlar det om dåliga ledare.

Idrotten ska erbjuda plats för alla nivåer, anser Stolt. En del har stora färdigheter och ska då få spela i ett lag som motsvarar det. Samtidigt ska alla andra få delta på sin nivå, så att idrotten inte blir exkluderande.

- Det är som i skolan. Man ska hjälpa de dåliga, men man ska också hjälpa de som är bra. Alla ska få chansen efter sina egna förutsättningar. Och de som vill bli bäst i världen ska man låta sticka iväg, säger han.

 

HEMMA. Diagonala uppspel, spelvändningar och positionsspel. Per Jensen tittar på filmen från pojklagets match mot Alvik.

 

Per Jensen sitter på sin uteplats med datorn i knät och tittar på en inspelning från matchen mellan hans IFK-lag och Alvik. Han tror att det finns en nyckel till att få barn att idrotta, och att fortsätta med idrotten.

Det är föräldrarna.

- De är den viktigaste biten. Skapar man delaktighet och intresse för dem så dras spelarna med. Det är tråkigt när barn inte får möjlighet att idrotta för att föräldrarnas engagemang är för litet.

Han tar sin dotters basketlag som exempel, där ett antal spelare slutat sedan de startade som sexåringar.

- Jag hade nog kunnat säga det på förhand utifrån föräldraengagemanget. Jag tycker att idrottsföreningar och förbund borde jobba mer med föräldrarna.

Han fortsätter:

- Barn kanske inte vill gå på en träning. De har en kompis, de bygger lego. Men barn tycker att det som sker här och nu är roligt. När de väl är på träningen kommer de att tycka det är roligt. Som förälder behöver man ibland visa det, det är föräldraansvar.

Pojklaget som tränas av Per Jensen och de andra tränarna har aktiva föräldrar, som engagerar sig på en bra nivå, betonar han. Men efter att ha tillbringat 30 år på olika nivåer i fotbollsvärlden så har han dragit en slutsats.

- Elitfotboll engagerar, men barnfotboll… det engagerar verkligen. Föräldrar och andra närstående vill alltid sitt eget barns bästa. Men som tränare måste man se till allas bästa. Någon kanske måste stå åt sidan för någon annans skull.

Verksamheten följer Svenska fotbollsförbundets riktlinjer. Hänsyn till individen. Positiv miljö, utveckla livslångt fotbollsintresse och ge ”ungdomar med ambition möjlighet att göra en målmedveten satsning under sociala trygga former där övergången från barn- till ungdomsfotboll sker successivt”.

I datorn finns mängder av faktauppgifter om spelarna och allt som rör laget. Inne i lägenheten har Per Jensen ett stort bibliotek med instruktions- och fotbollsböcker.

- Jag älskar Excel. Jag har statistik på allting. Allt för att det ska bli så rätt som möjligt.

Så en förälder kan aldrig säga att ”min son har spelat mindre än han”?

- Nej. Det är kört.

Filmen av matchen har han och de andra ledarna för att kunna utveckla spelet mer. Vissa tankar finns redan inför nästa säsong. Då överväger han och de andra ledarna att minska antalet matcher så att det blir mer träning i förhållande till antalet matcher.

- Vi vill maximera antalet bollberöringar per spelare. Då vi spelar match får varje spelare ha boll färre gånger än på träningar.

 

GLÄDJEN. Trångfors IF:s flickor 06 avslutar med att göra vågen framför föräldrarna innan sommaruppehållet. 

 

90 procent av alla barn och ungdomar i Sverige har någon gång under sin uppväxt varit med i en idrottsförening. Tiotusentals barn idrottar i Norrbotten varje vecka. De hoppar studsmatta, springer orientering, simmar, brottas och rör på sig.

Ett av dem står på Trångfors idrottsplats med rött hårband och svarta fotbollsskor. Line Samuelssons lag har mött Lira i två matcher den här söndagen och ska avsluta med Sävast innan fotbollen tar sommaruppehåll.

- Jag tror vi vinner, säger Line och dricker vatten.

Hon är varm redan innan matchen. Solen gassar över gräsmattorna då laget samlas och peppar.

- Vi är Trångfors, vi är bäst, vi är de som kämpar mest. Ååh, Trångfors!

Spelet går fram och tillbaka. Den här matchen får Line spela forward, som hon gillar, och hon är flera gånger nära att få in bollen bakom Sävasts målvakt.

Efter två halvlekar blåser domaren av och vårsäsongen är över för Trångfors spelare. Nu blir det några lugna veckor innan höstsäsongen startar. Det har varit närkamper, mål åt båda håll, frisparkar och dramatik.

Men det är ingen som bryr sig om det nu, efter matchen, för nu har alla fullt upp med en enda sak ­– att dra iväg för att göra vågen framför föräldrarna som står och väntar på andra sidan planen.

Line Samuelsson springer ut på gräset tillsammans med lagkompisarna. Hon ler och skrattar hela vägen.                       

 

TEXT: Bo Torbjörn Ek

FOTO: Pär Bäckström

© 2013-2014 Teknomedia. Alla rättigheter förbehållna. Producerad av Teknomedia.