Expanders20.jpg

Välkommen!

Du ska nu ta del av vår första nya digitala läsupplevelse. Om du använder mobil eller surfplatta kan vissa funktioner fungera sämre än andra eftersom innehållet i första hand är anpassat för att läsas vid en dator.  

 

 

 

 

Lyssna på "It's my life, baby" från Expanders senaste CD.

Kapitel 1

 

Längs väggen i danslogen hänger fotbollströjor på tork.

Springorna i taket silar in dagsljus, sparsamt. Dammkorn singlar från takstolarna när dörrarna smäller i blåsten.

– Men förbannat vad kallt. Det blåser satan. Måste skaffa vantar, sådana med fingrar som går att jobba i. Borde fan haft vantar nu. Det finns vantar med elvärme, visst?

– Jo, just det, vet inte om det funkar.

 

Dansbandet Expanders lånar Åslidens dansloge och idrottsanläggning i skarven mellan två spelningar.

 

Det är snålblåst under regntunga moln i början av juni.

Åslidens dansloge ligger i byn Nor en mil sydost om Järvsö. Där finns fotbollsplan, omklädningsrum, grillkiosk, toaletter, anslagstavla och parkering.

På gårdsplanen, ett släp med kåpa bakom en mindre buss. Bandet Expanders röda logga är tryckt längs sidorna, framtill och baktill.

Ekipaget har stått där i några dagar nu.

Norrbottens enda heltidsarbetande dansband får låna idrottsanläggningen. Vaktmästaren Kent Skalberg är nämligen en lika hygglig som hängiven man.

– Danskvällarna är den största inkomsten för Järvsö BK, säger han.

 

 

 

Expanders fyra musiker är i färd med att spela in en skiva. Samtidigt som de måste se efter teknik och instrument.

Mitt uppe i en turnéperiod där densiteten är högre än i bly.

De jagar tid när tid egentligen inte finns, alls.

Lösningen blir att tvinga in arbetet i skarven mellan två bokningar. Ett förlängt stopp i samband med spelningen i blåsiga Hälsingland.

– Jo, man vet ju vilka man kan ringa i sådana här lägen. Utan Skalberg stannar Järvsö. Där sitter det aldrig fast. Sådana arrangörer, de betyder jättemycket för oss, säger Expanders Jan-Åke Glavén om vaktmästaren som reflexmässigt bjussar på kaffe och, för den nyfikne, gärna delar med sig av minnen från förr.

 

Kapellmästaren Jan-Åke bor i Norrfjärden, trummisen Alexander Björnfot är Piteåbo på väg att flytta till Luleå, basisten Nils Andersson bor i Stockholm. Sedan har vi Tony Westland med lägenhet och musikstudio i hemstaden Gävle. Han är ny sångare, keyboardist och andregitarrist i bandet som bildades av fyra fjortonåringar i Boden för närmare 30 år sedan.

 

Jan-Åke kom med i Expanders 1989. På den tiden var det mer av ett mogenband, stilen har förändrats genom åren.

Bandet är numera ett renodlat modernband med blues, rock och country putsad för publikens behov.

Till skillnad från många andra i branschen kör Expanders med akustiska trummor och nästan helt utan förinspelade bakgrunder.

– Alla förknippar dansband med Vikingarna, Thorleifs och Lasse Stefanz. Och det är inget fel med det. Onekligen finns det ju massor av folk som tycker det är skitbra. Men musikerkollegor som inte tycker det är världens roligaste musik att spela, tror nog att alla kör treackordslåtar rakt upp och ner, med änglar, hjärta och smärta. Det är den stilen som märks i media. Banden som kör traditionell dansbandsmusik är de som fått plats i tidningar och teve. Vi spelar inte en enda traditionell dansbandslåt men fortfarande spelar vi dansmusik, säger Jan-Åke.

 

  

 

Sett till mängden spelningar och avverkade mil längs svenska vägar är Expanders sannolikt Norrbottens största musikexport. Med en publik som inte väjer för långa resor, vare sig vardagar eller helger.

En trogen skara där kittet är längtan efter musik, rörelse och möten.

 

Järvsöbon Henrik Trolin, 29 år, har dansat sedan barnsben. Många, många gånger till Expanders.

Han är en av dem som tänjer på tillvaron för att fylla livet med dans.

– Man reser och träffar folk i hela Sverige. Den sociala biten är viktigast, och att få röra sig till musik. Man kopplar totalt bort vardagen och allt annat. Mycket handlar om kontakten med den man dansar med, ett samspel är det ju. Till sist vet man inte vem som för, säger han.

Norrbottensbandet hör till de absoluta favoriterna. Andra band i topp är Casanovas, Blender, Sannex och Voyage.

Varför just Expanders?

– Deras känsla för musiken, deras sound, ett speciellt tunggung. De älskar verkligen det de gör och är så öppna och personliga.

 

För Henrik Trolin är dansen en livsstil. "Man kopplar totalt bort vardagen", säger han.

 

Det är måndag eftermiddag.

I dunklet på scenen kämpar Tony för att rädda sparade gitarrljud efter en uppdatering i gitarreffekten. Det går inte, allt måste göras om från början. En kostnad på tre–fyra extra arbetstimmar.

 

Stundtals koncentrerad tystnad. Ibland snabba ordväxlingar, ett plötsligt flabb.

När fyra personer lever så tätt inpå varandra blir jargongen organisk.

– Jodå.

– Nädå.

– Jodå.

– Tjäna!

Jan-Åke sitter framåtlutad med en lödkolv, grejar med kontakten till en kabel. Han försöker fånga ljuset från en liten klämlampa.

– Kuken!

Han har tänkt bakvänt och måste börja om från början.

– Nä, måste äta nu. Jag håller ju på att bli ett skelett här.

 

En plattskärm, en mikrovågsugn, ett litet kylskåp, en skräppåse, några mobilladdare, skor, en jeansskjorta på en galge.

– Det är trångt men har sina fördelar. Storbussen vi hade förut kostade mycket, det var en massa trassel. Såhär får vi loss lite pengar till flygresor, slipper köra genom hela Sverige.

Turnébussen står parkerad i Knivsta under ledigheterna.

 

Jan-Åke river plastfilmen från lunchlådan, kött och potatis.

– Helt okej.

Nils drar upp dörren.

– Jag måste ha min tandborste. Insåg att jag inte har borstat tänderna.

– Synd för dig, jag kommer inte flytta på mig.

 

Nils borstar tänderna medan Jan-Åke äter sen lunch. Musikerna lever nära, nära varandra.

 

Längst bak i den ombyggda bussen, en Mercedes sprinter, finns fyra sovkojer.

Nils har monterat upp en fläkt intill sitt krypin.

– Den är bra, men försvårar själva intåget i slafen eftersom den där tvingen sticker ut tio centimeter för mycket. Jag drömde i natt att jag hade en till fläkt, det var ju önsketänkande.

– Nils har inte jättemycket till övers för varmare väder, säger Jan-Åke.

– Nä, inte heller så mycket till övers för inget syre, säger Nils.

 

Snarkningar är en följetong längs vägen.

– Jag låg i natt och tänkte på om jag skulle skära ut en skumgummiskiva. Det är öppet bak till dörrarna och man ligger praktiskt taget med huvudena mot varandra. Ljudet transporteras jättebra mot plåtdörren. I morse stoppade jag en kudde mellan dörren och slafen, säger Nils.

– Jag märker då inget snarkande, säger Jan-Åke.

 

Så sakteliga sänker sig mörkret över Åslidens dansloge.

Nära midnatt sitter Tony och Alexander i Järvsö BK:s rum för domare. De ska spela in Tonys gitarr till en låt på kommande skivan.

I rummets högra hörn står två toalettstolar. På gardinstången, en prydlig rad röda fotbollsstrumpor på tork.

– Tror ni Elton John skulle sitta här och spela in musik?

 

 

Alexander och Tony har riggat för inspelning i Järvsö BK:s rum för domare. Bandet jobbar med en ny skiva.

 

Det är tisdag kväll och fortfarande snålblåst. Nere på fotbollsplanen huttrar Järvsö BK:s damlag.

Parkeringen fylls med bilar, 258 betalande dansgäster denna afton.

– Inte dåligt med tanke på vädret, tycker Kent Skalberg.

 

När blått ljus sveper över dansgolvet fryser tiden. Men smälter lika fort. Fyra timmar bugg och fox flödar genom varma kroppar som rör sig nära, nära och ifrån.

Tony sjunger Coldplays Fix you och en ung man får en mjuk kyss på halsen.

 

När dansgästerna strömmar in i logen, då gasar Jan-Åke, Tony, Alexander och Nils rätt in i glädjen. 

 

När magin bryts och parkeringen töms på bilar, läggs precisionspusslet av lådor med utrustning i bandets släpvagn.

Efter en lång natt av arbete, när alla andra sover, ska Jan-Åke köra många mil.

 

 Sent på natten lägger musikerna ett pussel av lådor i släpvagnen.

  

 

 

Till kapitel 2 

 

Kapitel 2

Lyssna på Expanders 

Alexander, Tony, Nils och Jan-Åke har ätit sig igenom de nattöppna bensinmackarnas sortiment, flera gånger om.

 

En påse godis på Statoil utanför Gävle. Klockan halv fem på morgonen.

– Får jag bjuda på ett salt S?

– Ja! Tack Alexander, det är ju svingott.

– Tänk det här är första gången vi delar salta S, du och jag.

– Mmmm, ett av mitt livs finaste ögonblick faktiskt.

Bortom trötthetsvallen finns en särskild dimension av livet. Där samtalen blir som på krogen före stängning. Impulsiva och fragmentariska, ändå vackra.

– Klart det måste finnas korvjävel på den här macken.

  

Färden går mot Jönköping och dansbanan Fröjden.

Jan-Åke ska köra några timmar till, med planerat stopp strax före Stockholm. Två timmars sömn i intervallet där den ordinarie världen vaknar och rusningstrafiken drar igång.

De andra sover i bussen, efter bästa förmåga. Oftast tar Nils över vid ratten på morgonkvisten.

– Men Tony ska fixa körkortet, det är bra. Vi blir tre som delar på körningen.

 

Framåt morgonen brukar Nils ta över vid ratten.

 

När två band delar en kväll kallas det nonstopdans.

Utanför Fröjden i Jönköpings stadspark står Jannez stora turnébuss parkerad.

Scenen är till ytan sparsam, väldigt grund. Banden riggar snävt på varsin planhalva, stämningen är munter.

Nonstopkvällar innebär kollegiala möten längs vägen. Småprat om ditten och datten.

Som att Jannez trummis Torgny "Togge" Sundqvist dragit på bandet en rejäl bot efter en felparkering av bussen.

– Berätta det där med blåljuset för journalisterna, Togge.

– Nähä du, det ska jag inte.

 

Bakom scenen, ett mindre logeutrymme.

Jan-Åke, Tony, Alexander och Nils har lämnat över till Jannez.

Det är en riktigt rolig kväll.

– Vi diggar ju Jannezgrabbarna. Alltså, de är sköna människor. Alltid trevligt att träffas. Vi fungerar bra ihop, det är aldrig några problem, säger Jan-Åke.

Revirpinkande hör inte till vanligheterna.

– Jag har inte upplevt några prestigegrejer. Däremot är det inte alltid lika avslappnat mellan banden. Fast det blir aldrig: "jaha, nu måste vi knäcka dem". Men vissa band är lite mer reserverade. Då fokuserar man allt på att spela med sitt eget band, säger Alexander.

– Det är så viktigt för danskvällen att alla hjälps åt för att det ska bli så lyckat som möjligt. Man måste samarbeta med arrangören och kollegorna. Publiken ska uppleva en kanonbra danskväll, då kommer de tillbaka, säger Jan-Åke.

Arrangörer som bjuder på middag ligger bra till hos Jan-Åke, Alexander och Tony. I Jönköping serveras det lax. 

 

Danskvällen ska fortgå till bortåt midnatt. Banden spelar i regel fyra timmar.

Ingen har sovit mer än ett par timmar natten före.

– Ibland funderar jag på det själv. Hur fan orkar man egentligen? Men jag lyckas nog sätta fullt fokus när det väl gäller. Om jag sedan halvdör, då må det ju vara så. Det tar en halvtimme extra att plocka ihop grejerna efteråt men vafan, det är på kvällen vi ska leverera. Nu gäller det, nu kör vi, säger Jan-Åke.

– Jag tycker det är enklare när man är trött för att man sovit lite, än när man är psykiskt trött efter att ha varit ute en lång sväng. Då kan jag uppleva att det är svårare att hålla uppe energin, när psyket börjar tryta, säger Alexander.

 

Nonstopkväll med Jannez innebär efterlängtat kollegialt småprat och erfarenhetsutbyten.

 

Om någon är grinig en kväll?

– Vi brukar nog skärpa oss oavsett hur man varit innan. Man kan vara ett vrak och skitsur. Sedan går man upp på scenen och ger det sista man har. Det är som en oskriven regel, att man inte beter sig som ett arsle på scenen. Allt vi gör där syns så jäkla tydligt. Om vi är glada och ger allt till publiken, så får de en bra kväll. Nog fan är man trött ibland, men då finns där alltid någon som lever för att vi ger dem energi. Det är vårt jobb att göra det. Vete fan, man får ju kriga, säger Alexander.

Det är en fråga om solidaritet och yrkesstolthet.

– Man sätter så många andra i skiten om det inte fungerar. Dels de andra i bandet och företaget. Alla som kommer och dansar är våra kunder, säger Tony.

 

– Woooohoooo.

Jannez får ett gällt tjut av två buggande kvinnor.

Sedan gör Jannez det Jannez alltid gör: bjuder publiken på några folkdanslåtar.

Nu är det fullt tryck på dansgolvet. En pulserande allmogevärld av schottis, hambo och snoa.

 

 

Några danser till, sedan ska Expanders åter upp på scenen.

Vattenflaskorna på räcket runt dansbanan fylls på. Några dansare byter till torra kläder.

Tony hoppar jämfota.

 – Blev lite seg nu, måste komma igång. Det var så stressigt i duschen tidigare.

– Du får skärpa dig, schluta streeessa, säger Jan-Åke.

Duschen, ja. Jan-Åke duschar i nio fall av tio sist av alla. Denna kväll har han bockat av hygienrutinerna i ljusets hastighet.

– Jo, jag kom på där i duschen och på toaletten. Förbannat! Måste fixa en strängjävel. Så jag lade på ett kol, men det gick ju bra. Rekordet är nog att jag gått in i duschen åtta minuter i åtta, och stått klar på scenen åtta.

Tony har i regel hyfsad framförhållning.

– Oftast. Jag har ju två gitarrer som ska fixas innan giget.

 

 

Dansgolvet är spiknyktert men skälvande hett, 387 personer har sökt sig till Fröjden i afton.

Hundratals fötter i synkron rörelse, nybörjare möter proffs.

En sensuell foxtrot, kind mot kind, benen ihopkilade.

En halsbrytande bugg, den till synes fulländade snurren.

Märkligt nog krockar väldigt få par med varandra.

 

Åsa Starrén från Uddebo syr danskjolar som lever sina egna liv i buggen.  

 

Jokkmokkaren Evalena Åström Söderlind virvlar förbi.

– Jag är här för att mina favoritorkestrar är här, Expanders och Jannez.

Evalena bor numera i Ulricehamn. Men lyfter gärna fram sin bakgrund i Norrbotten. Hon har sommarstuga i Edefors och gästar regelbundet Björknäsparken i Boden och Käcktjärn i Piteå.

 

Evalena Åström Söderlind besöker regelbundet norrbottniska dansbanor. 

 

– Jag var i Jokkmokk på marknaden i vintras, hemvändarkvällen. Då träffade jag mina kompisar Barbro Ek och Roger Holmbom. Är det bra dans så åker vi dit. Livet är fullt av dans, så mycket glädje.

Hon är ordförande i valberedningen för Svenska danssportförbundet. Dessutom leder hon kurser och tävlar i bugg, seniorklass.

Som ung Jokkmokksbo dansade hon på Notudden och i Folkets hus.

– Då fanns det något som hette tunneldans. På affischen stod orkesterns namn och "tunneldans". De satte upp ett skynke som delade lokalen. Man kunde dansa in där bakom, kanske fick man en puss. Tiden var en annan, mer pryd. Nu är allt mer öppet.

För Evalena är dansen livets epicentrum.

– Ni måste prova, vi ska dansa du och jag. Det är inte svårare än man gör det, alla kan dansa.

 

Mikaela Gustavsson från Falköping älskar Expanders. Efter spelningen kramar hon musikerna länge, länge. 

 

Seven Eleven utanför Jönköping.

Kallt nattljus över måltiden.

Tony och Jan-Åke äter korv och potatismos.

– Jag brukade prova de här mackorna, typ ciabatta och sådant. Värdelöst varje gång, bara mjöligt och torrt. Men det här funkar, säger Tony.

Hungern äter upp Alexander.

– Det blev en påse med massa grejer, kolla. Sedan köpte jag någon mer skit också. Jag är så hungrig, vet inte vad jag gör. Jag köpte grejer för 175 spänn.

– Jävla trevlig kväll. Väldigt, väldigt bra, säger Jan-Åke.

– Gick fort som fan, hela kvällen. Ba, voff! säger Tony.

– Voff?

– Voff. Om man inte redan är galen blir man det.

Jan-Åke drunknar i sin telefon, skickar runt en bild.

– Kolla. Åke, the boss. Min son.

 

Samtidigt på bandets Facebook-sida:

"Vilken jävla kväll! Kallt så in i Norden, men so what? Den här kvällen blir svår att slå. Jösses! Jag trodde inte att man kunde älska Expanders mer än jag gjort länge, men det kan man. Åh herre, så jäklarns bra ni är, pojkar!"

– Någonstans värmer det ändå i kroppen, säger Jan-Åke.

 

 

Fem mil senare, truckerstoppet i Ödeshög.

Sex timmars sömn.

I morgon väntar Stockholm och Gröna Lund.

Då får Jan-Åke träffa Åke, the boss.

En efterlängtad återförening.

 

 

Till kapitel 3

Kapitel 3

Lyssna på Expanders 

 

 

När bandet spelar i Stockholm får Nils sova i sin egen säng, hemma med sambon Lina. 

 

Det luktar sömn i bussen.

Jan-Åke och Alexander slumrar medan Nils styr mot Stockholm och Gröna Lund.

Det glimmar till i backspegeln, vädret har vänt.

Skyltarna längs E4 tycks komma tätare i dagsljus. Om nätterna blir tidsuppfattningen en annan, allt flyter samman.

 

– I natt efter spelningen ska jag sova hemma, säger Nils.

Hemma är andrahandslägenheten på Södermalm, som han delar med kärleken Lina Hovling. Hon dansar sedan länge, det var så de fann varandra.

Det är Nils första turnésommar som sambo.

– Jag pratade med Togge i går, trummisen i Jannez. Vi har träffats mycket under min uppväxt. Han spelade med min farbror, i bandet Zlips. Han är så jäkla trevlig, bara snäll. Vi pratade om hur det är att vara borta. Man åker iväg och jobbar med något man tycker är väldigt kul. Samtidigt saknar man självklart den som är hemma. Det är jobbigt, men under tiden man spelar är det ju kul. Den som är hemma kanske inte har så kul på jobbet, det kan bli ett ojämnt förhållande. Man kan nästan känna lite skuld.

Många musiker har gått in och ut ur bandet genom åren. Ofta för att arbetet tär på familjelivet.

Som Jan-Åke säger: om den familj som orkestern utgör ska fungera måste även den första familjen, hemma, fungera.

 

Tony har tidigare levt i ett förhållande. Nu är han singel.

– Det är verkligen tveeggat. Jag behöver inte ha dåligt samvete när jag kommer hem. Kan göra precis som jag vill. Samtidigt, gräset är väl alltid grönare på andra sidan. Jag fyllde fyrtio i slutet av mars. Vänner runtomkring har två–tre barn och är inne på andra giftermålet. Då kan jag känna att ... lite som att man är världens äldsta tonåring.

 

Nils byter fil och gör en omkörning, bussen accelererar långsamt. Släpet väger nästan två ton, det går aldrig fortare än 80 kilometer i timmen.

 

Sin första spelning med bandet gjorde Tony för fyra månader sedan. Efter åtta år som ensam pianoentertainer.

Han har längtat efter ett sammanhang.

 

För Tony är Expanders ett vägval i livet, bort från ensamheten. 

 

–Jag tappade musikglädjen av att åka runt själv. Det var så dränerande på alla plan. Det blir sjuka kontraster, att komma från Sälens högfjällshotell med tre hundra personer som skriker runt pianot, sedan sitta ensam på hotellrummet. Vad fan hände, liksom?

Expanders publik har gett den nye sångaren sin välsignelse. På bandets Facebook-sida kallar fansen Tony för ett fynd.

– Det är klart att det var lite nervöst, men mest för att det var så jäkla intensivt från början. Att sedan mottagandet blev så bra känns jättehärligt.

 

Lediga dagar kör Tony motorcykel.

– Det är terapi. Farten, tystnaden, ingen radio, ingenting.

För den som så vill, klichébilden av en man på drift. För den som skrapar på ytan, en fråga om obetvinglig kärlek till ett yrke som också har sitt pris.

– När man har varit ute och turnerat så här länge blir man lite skadad. Eller lite skadad, man blir jätteskadad på många sätt. Men det är på gott och ont en skön känsla. Alltid nya ställen, nya människor, det är oförutsägbart.

Nils bryter in i samtalet.

– Men om man ska se något negativt med den här grejen. Står jag till exempel i en musikaffär ser jag: jaha, jag har sålt tio gitarrpaket. Det är konkret. Allt det här är mer diffust. Ibland kan jag känna att det är baksidan. Vad gör jag egentligen? Är man i fel tankegång kan det bli ett spöke.

 

Temperaturen på dansgolvet är belöningen. Ögonkontakten med någon som njuter, där och då. Sådant låter sig inte staplas i försäljningsdiagram.

– Jag kan inte bara stå och sjunga en text utan att förmedla något. Man vill ju beröra. När jag ser någon titta upp och gå från att ha hyfsat kul till jävligt kul. Då vet jag att jag är en stor del av den kakan.

 

Farten på dansgolvet och hängivenheten i musiken. Publikkontakten är ett glädjeserum för bandet.

 

Men samspelet med publiken kostar en del på det personliga planet.

– Jag är en väldigt kännande person, tankar och känslor som far hela tiden. Så är det väl kanske med de flesta som gör något kreativt. Det är inte bara att öppna och stänga av kranen, den står alltid och rinner. Kanske inte alltid åt det håll man vill, säger Tony.

 

Det börjar bli varmt i bussen. Lunchpausen är uppäten av E4.

– Hur hade ni tänkt med mat? undrar Tony.

– Vi äter när vi kommer fram, säger Nils.

 

Trafiken i Stockholm city har fått tuppjuck. En tutande lastbilschaufför, en stadsjeepförare som tycker sig äga stan.

Nils sitter sammanbiten med GPS:en i ena handen, den andra på ratten.

– Skulle vi mot Centralbron eller ..? Jaha, nä, nu hamnade vi ju rätt.

Han gillar att planera körningen, ligga rätt redan från början. Ekipaget är för klumpigt för att flirtas in i vänsterfil precis före byte av färdriktning.

– Får man köra på den här spårvagnsvägen? Pilen pekade ju hit. Men det här känns lite konstigt.

 

Det råder fullskaligt folkliv på Djurgården. Skriken från karusellerna, smaken av sockervadd, en mamma som bråkar med en treåring.

Allt det där, oväsentligheter.

För vid grinden till nöjesparken återförenas en kapellmästare med sin son.

Halvårige Åke the boss ler när pappa Jan-Åke lyfter honom ur vagnen.

 

När Jan-Åke äntligen träffar sin son Åke och hustru Maria, då stannar tiden. 

 

Aldrig i livet att Maria Glavén skulle bli dansbandshustru.

Hon sitter på Gröna Lunds solhylla med en drink, den första sedan Åkes födelse. Nedanför ligger dansbanan där maken roddar inför spelningen.

Det har gått tio år sedan hon mötte Jan-Åke.

– Jag var verkligen tveksam. Alla har sett filmen Black Jack. Det finns en sanning i den, såklart. Jag ville inte utsätta mig för det, säger hon.

När Marias dansförening Nackswinget i Finntorp firade jubileum, stod Expanders på scenen. Maria sjunger själv och har dansat i många år. 

– Jag fick komma upp och sjunga en låt, Carlene Carters Every little thing. Jan-Åke taggade igång, han är ju countrynörd.

Det blev fler gästinhopp, sedan täta MSN-kontakter.

– Jag ringde Petra som sjöng i Zlips som jag umgicks lite med, och frågade: "Hördu, Jan-Åke i Expanders, vad är det för en lirare?". Hon sa nästan ordagrant: "Maria, jag vet exakt vad du vet och har sett i branschen. Är det någon som inte faller in i den kategorin så är det Jan-Åke".

Maria blev och är fortfarande, kär.

Men ensamheten hemma?

– Jag är en självgående tjej, ända sedan jag var liten. Och jag träffade ju honom när de spelade. Eftersom jag själv är så musikintresserad, vet jag hur mycket det betyder för mig. Det vore korkat om inte han fick göra det han vill. Då vore han inte Jan-Åke.

 

Maria Glavén skulle inte gifta sig med en dansbandsmusiker. Men blev blixtkär i Jan-Åke. 

 

Fyra män ska duscha och göra sig fina.

De är hänvisade till ett uthus på enstaka kvadratmeter, mitt i en av det stora nöjesfältets uteserveringar.

– Jävlar, kallt.

– Nej, jag slösade fan inte. Jag vred ner.

– Är det slut varmvatten?

– Det är inte ens varmvatten i handfatet.

Jan-Åke är luttrad.

– Det som blir bortprioriterat är det här i första hand. Det är schysst personalmatsal och grejer, men man skulle ju kunna ha lite ...

– Man har sett väldigt många dåliga duschstrålar i sina dagar. Man slår på och tre strålar bara, pschysss, åt olika håll, säger Nils.

 

Restauranggäster äter utanför fönstret när bandet ska byta om. Nils försöker hitta en lösning. 

 

Alexander rotar efter kläder i väskan.

– Jag hade inget varmvatten överhuvudtaget. Satan vad sur jag blir på sådant här.

– Det är klart att det finns loger här, de kör uppträdanden varje dag. Problemet kan ibland vara synen på dansband, att det inte är så jävla noga. De trycker inte in Veronica Maggios band här, liksom, säger Tony.

 

En kvart senare, fullt ös på dansgolvet. Hundratals par som svettas till Since I met you baby.

Tony och Nils ler mot varandra. Publiken, den virvlar. En hastig blinkning från Alexander, någon på golvet känner sig sedd.

Jan-Åke skiner ikapp med kvällssolen:

– Tack ska ni ha! Det var Since I met yoooouuuu baby. Nu kära publikum har ni gjort er förtjänt av kvällens första riktigt ordentliga myspysartryckare. Här kommer något som heter The Scientist, sedan Racing in the street. Håll nu om varandra, varsågoda!

 

Till Gröna Lund söker sig dansare vecka efter vecka hela sommaren. Säsongskortet ger mycket dans för lite pengar. 

 

Mitt i nöjesgyttret blir dansbanan sin egen bubbla.

Magnus Lindvall och Carina Rydberg rör sig långsamt med kinderna tätt sammanpressade.

De träffades när Expanders spelade i Malung för fem år sedan. Förlovade sig till Expanders i Malung året därpå. Magnus flyttade från Falun till Stockholm.

Båda är passionerade dansare.

– Det är många som inte förstår det här med dansen. De tycker man är tokig. Men man rör sig ju, det är motion, säger Magnus.

– Dans är mindfulness, här och nu. Det är stressreducerande. Man blir glad och det utsöndras massor av serotonin, säger Carina som arbetar inom psykiatrin.

 

Magnus drar fram ett munspel ur fickan. Han har spelat blues med Expanders, en och annan gång.

 

 

I morgon ska Magnus och Carina köra till Skultuna.

För att dansa till favoritbandet.

Ännu en kväll.

 

 

 

Till kapitel 4

Kapitel 4

Två kroppar i synkron rörelse, här och nu. Många använder ordet danshög för att beskriva känslan.

 

Alexandra Sjöberg har ett system för kramar.

Jan-Åke får alltid den första omfamningen. Sedan står Alexander, Nils och Tony på tur, utan inbördes ordning. Avslutningsvis, en extra kram till Jan-Åke.

– Han är min idol, säger den 22-åriga frisören från Umeå som ofta är sist kvar efter spelningarna.

 

Hon sitter på en bänk utanför anrika Lagår'n i Skultuna, en dansloge älskad av många.

Här finns plats för 1 400 gäster.

Det skira ljusinsläppet och takhöjden på 15 meter gör upplevelsen sakral.

– Många orkestrar säger att det är Sveriges finaste loge, säger Margith Bergsten.

Hon bor på andra sidan vägen tillsammans med maken Mats. De köpte Lagår'n för snart tio år sedan.

– Vi kör nästan bara modernband. Mogenbanden går inte lika bra. Då kommer inte de här ungdomarna. Vi drar mycket folk från Stockholm, Örebro och Falun. På nyårsdagen har vi lite över 600 personer härinne, då är det traditionsdans. Folk kommer från Göteborg och Skövde, säger Mats.

I Skultuna är musiken en del av det vidsträckta landskapet.

Det har dansats på gården sedan 1973.

Väggarna bågnar av minnen.

 

Alexander och Nils riggar i den anrika logen. I Skultuna har det bjudits upp till dans sedan 1973. 

 

Tidigare på dagen.

Bandet är snart framme för att rigga.

– Om femhundra meter, sväng vänster till Skultunavägen, säger GPS:en.

Tony tittar ut över nejden.

– Det är nog 15 år sedan jag var här, det var med Sannex tror jag. Hit kommer de som är superintresserade av dans, det är en hög nivå. Det där är lite varierande. Som på Gröna Lund i går, där kan det vara mer blandat.

Det har hänt en del medan Tony varit borta från dansbandslivet.

– Synen på danstempon är mer tolerant nu, förr började inte folk dansa förrän trummorna kom igång. Medan nu, som i Desperado där hela bandet inte kommer in förrän typ sista refrängen. Folk gillar det, förut fick du skäll. Och det här med volymen. Folk har förstått att det inte är någon idé att kriga om den saken. Självklart, det låter starkt om man dansar förbi högtalaren. Men vi ska ju täcka upp en stor yta. Problemet är enklare löst om den som blir störd tar med sig öronproppar.

 

Det är nonstopdans i Skultuna.

Expanders delar scen med det skånska bandet Perikles.

I en mindre dansloge på innergården spelar Chapelle och Rezar. Två band som inte själva drar stora publikskaror.

– Det är svårt för nya band att komma in. Vi har inte råd med dem, det är ingen som betalar in sig. Så när det ändå är mycket folk här tar vi in mindre band samtidigt. Publiken kan gå emellan och höra något nytt, säger ägaren Margith Bergsten.

Den här kvällen har 436 personer köat till biljettkassan.

 

För Alexandra från Umeå är Jan-Åke alltid nummer ett. Hon reser långt för att dansa till sitt favoritband. 

 

Paljetterna i klänningslivet fångar ljuset från scenen.

Alexandra Sjöberg syns i havet av kroppar.

I svalkan utanför är det beslutsamheten i hennes ögon som väcker nyfikenhet.

– Förra året åkte jag till runt 110 spelningar, om man räknar alla banden. Men jag var utomlands i nästan sex veckor så det gavs rätt lite tid, säger hon.

Det är sjätte året som Alexandra dansar, ett intresse hon delar med sina föräldrar.

– Det är ett utbyte i glädje, man delar något som ligger en så varm om hjärtat. Det är en slags eufori. Många använder begreppet danshög. Man är liksom fulländad, så nöjd med livet man kan vara.

Traditionell dansbandsmusik intresserar inte Alexandra.

Men Expanders, ja, liksom många andra fans pratar hon om tunggung.

– Sedan är de så väldigt vänliga, de ser precis alla människor.

Hon tyckte mycket om bandets förre sångare Philip Magnusson.

– Men Tony är också jättejättebra. Han gör det verkligen jättebra. De är outstanding på alla sätt.

På en sommar hinner hon besöka många svenska städer.

– Ibland bor jag i bilen, säger Alexandra.

En livsstil alls inte fjärran musikernas tillvaro.

 

På dansgolvet syns flera bekanta ansikten.

Magnus med munspelet, han som fann sin Carina i Malung för fem år sedan.

En ung man med välansat skägg, rockabillyfrisyr och slitna jeans. Han var i Järvsö i tisdags, även då med slutna ögon i mjuk foxtrot.

Och Ann-Katrin Nordström som var sist att lämna Gröna Lund kvällen före.

Med hennes ord blir danskulturen poesi.

 

Ann-Katrin Nordström glömmer aldrig någonsin sin första snurr.  

 

– Jag började dansa sommaren 1996 när jag var 16 år, då åkte jag från Sundsvall till Hällesjö. En sommarloge mitt i skogen där en helt ny värld öppnade sig. Det var så mycket folk, man kände sig blyg. Någon bjöd upp mig och i första snurren … Jag blev frälst. Jag minns hur jag drömde om den där snurren efteråt, säger Ann-Katrin.

 

– Har ni träffat Ronny? Därborta är han, pekar Jan-Åke i en paus.

En äldre man med yngre utseende slår sig ner utanför logen.

 

Ronny Jonsson har dansat i 22 år, till hösten fyller han 70 år. 

 

Han hör till den riktigt hängivna fanskaran.

Ronny Jonsson från Lidköping fyller 70 år till hösten.

– Jag har dansat i 22 år, sedan jag skilde mig. Man får träffa nytt folk och vara nära andra, det är nyttigt. Bara man får dansa så. Det finns ju avarter, gängen som bara dansar med varandra. Då är det bättre i norra Sverige, där har ni lärt er att inte nobba.

Men får man nobba?

– Nä, men de gör det ändå. Klicken som inte vill dansa med andra.

Ronny har svettpärlor i pannan.

– Jag är gammal men får en sådan jäkla energi. I fjol var jag på 30 Expandersspelningar. Bland banden jag dansar till vann de i antal, säger Ronny.

Bugg är inte Ronnys grej, nej hellre en snabb foxtrot.

– Jag är med i vägra bugga-klubben. Man kan fan inte förstöra låtarna med bugg. Jag vill ha det här gunget i foxen. Sedan har jag mer eller mindre ont i fötterna, det blir lite jobbigare med bugg då. Det är faktiskt inte svårt att dansa snabb fox, med en duktig tjej.

Ronny skulle gärna se mer moderndansband i teve.

– Men jag har faktiskt en inspelad snutt från när Expanders spelar på Pite havsbad, den tittar jag på ibland.

 

Nils sambo Lina dansar sedan länge. Det gemensamma intresset gör att de ses även när Nils är på turné.

 

Kvällens sista låt är spelad.

Det går inte att stampa och klappa fram fler extranummer.

Ett tjugotal personer söker sig fram till scenen. I övrigt töms logen snabbt på folk.

En lång, gänglig kille skrattar uppspelt.

– Du får köra hem, säger hans kompis som mest ser trött ut.

 

Många vill byta några ord med Jan-Åke.

– Kanonkväll!

– Ja, vad roligt. Tack! Kommer du till Barva på söndag?

– Jajamän.

– Kul, då ses vi.

Tony står lutad mot vänster scenkant, sett från publikens håll. Han är mitt uppe i ett samtal. Alexandra ställer sig snett bakom, väntar på sin tur.

Hon ska säga tack och hej till den nye sångaren. Tony ska få och ge kramen som sätter punkt för danskvällen.

Sist springer Alexandra fram till Jan-Åke som får sin andra kram, helt enligt rutinen.

– Hejdå.

 

Nu behöver ingen sätta sig bakom ratten.

Bandet har spelfri dag i morgon, ekipaget står kvar i Skultuna över natten.

 

Det är tidigt lördag morgon.

Alexander och Tony står lutade mot bussen.

De skickar en videohälsning till en reporter och en fotograf som sover tungt på Arlanda, efter att följt bandet minut för minut i fem dygn.

En alldeles oerhört intensiv vecka är över. Hela tiden har de haft en kamera i nacken.

– Vete fan, det känns lite konstigt, säger Tony.

– Det är nästan gränsfall till ensamt. Trots att vi har liksom en himmel som täcker nästan allting. Nästan allt, säger Alexander.

– Det räcker inte.

– Vi är ensamma ändå.

– Puss på er!

– Tjäna!

 

Text: Johanna Hövenmark

Foto: Linda Wikström

Redigering: Klas Hallvarez

Snart, snart väntar några dagars ledighet för bandet. Därefter, på't igen. 

 

 

Tidslinje

Tidslinje. Tryck på årtalen för att se texten.

TIDSLINJE

Tidslinje. Tryck på årtalen för att se texten. Om du tittar i mobil eller läsplatta blir reultatet bättre om skärmen är liggande.

Extramaterial

 

Reportern Johanna Hövenmark lär sig bugga.

 

 

 

Dra runt bilderna och klicka för att se en större version.

 

 

 

Fakta om bandet

© 2013-2014 Teknomedia. Alla rättigheter förbehållna. Producerad av Teknomedia.